I ett laboratorium av förundran och gemenskap Ett samtal mellan regissör och dramaturg

Ett samtal mellan regissör och dramaturg

Sandrina, föreställningens upphovsman, regissör och koreograf:
Idén till Frankenstein by baby kom till 2018, medan vi arbetade på ett annat verk. Arbetet var i en fas där vi testade material och golvet var fullt av alla möjliga saker. En vän kom förbi med sin lilla bebis, vi vuxna pratade medans bebisen kröp på golvet. Mitt i allt upptäckte vi att bebisen börjat leka med en blodig latexhand. Jag såg plötsligt något väldigt kul i kombinationen av dessa två element - bebisen och latexhanden - ”Frankensteins bebis!” - det var gulligt och obehagligt på samma gång. Idén fastnade, och efter att jag själv fått barn ville jag fortsätta arbeta med ämnet. Är det möjligt att göra en babyteaterföreställning baserad på en sci-fi-roman riktad till vuxna?

Marja, föreställningens dramaturg:
Jag blev exalterad så fort jag hörde namnet på föreställningen: Frankenstein by baby! Namnet påminde mig om en igenkännbar och samtidigt lite farlig eller åtminstone olämplig observation. Jag har inga barn och bebisar framstår ofta som monstruösa varelser för mig. När jag tittar på föreställningar eller läser böcker – konsumerar konst – är jag framför allt intresserad av konstnärens förhållande till verkligheten. Vad anser den personen vara värt att göra en föreställning om? Vilka observationer om verkligheten tar verket upp? De bästa observationerna är träffsäkra och, enligt min mening, samtidigt snedvridna. Vardagliga saker ses ur ett nytt perspektiv, med förundran.
Jag tycker att den här typen av blick är typisk för Grus Grus, och även i det här verket, när Sandrina gör en skräckromanklassiker för bebisar.

Sandrina:
När jag läste Mary Shelleys roman blev jag förvånad över hur lite jag egentligen visste om verket. Alla känner förmodligen till de ikoniska bilderna med monstrets fyrkantiga huvud, men romanen är så mycket djupare än filmen. För mig handlar den främst om misslyckat föräldraskap och monstret betraktas med förstående ögon. Att varelsen blir ett monster beror inte på att Dr. Frankenstein skapade den från döda kroppsdelar. Frankenstein bryr sig inte om sin skapelse utan överger den omedelbart efter födseln. Att bli övergiven på det viset skulle kunna förvandla vem som helst till ett monster!

Marja:
Genom hela romanen söker monstret kontakt med andra. Han är som ett barn som längtar efter bekräftelse, och det är hemskt att han blir utestängd. Monstret säger till Frankenstein: “Alla människor hatar missfoster, hur hatad måste då inte jag vara, som är eländigast bland alla levande varelser! Fastän du är min skapare, föraktar och försmår du mig. Ändå är vi bundna samman av ett band som bara den andres död kan bryta.”

Sandrina:
När jag gjorde bakgrundsforskning läste jag att Mary ammade sitt lilla barn när hon började skriva Frankenstein. Hon tänkte säkert på moderskap och föräldraskap. Världen sedd från en nyfödd varelses perspektiv finns också med i texten, till exempel i det avsnitt där monstret beskriver början av sitt liv: “En mångfald egendomliga förnimmelser kom över mig, och jag såg, kände, hörde och luktade på samma gång; och det dröjde faktiskt länge innan jag lärde mig skilja mellan olika sinnesfunktioner. Jag minns att ett starkt ljus gradvis retade mina nerver, så att jag tvingades sluta ögonen. Då blev det mörkt och jag blev orolig, men knappt hade jag uppfattat detta, förrän ljuset sköljde över mig igen när jag, som jag nu tror, öppnade ögonen”.

Marja:
Enligt hjärnforskaren Katri Saarikivi är spädbarns hjärnor elastiska. Spädbarn undersöker automatiskt verkligheten med den där sneda blicken; de har inga ord eller begrepp som låser saker till en enda tolkning. Spädbarns sinnen är inte stela, utan deras hjärnor har utrymme att fundera över hur saker skulle kunna vara. Kanske ser bebisar möjligheter istället för hinder? Åtminstone bjuder de in oss i ett tillstånd av icke-vetande, ett sätt att tänka som inte placerar oss i positionen av den som vet, utan snarare skapar utrymme för var och en att söka sin egen kunskap. Det finns en scen i romanen där ett monster möter ett spädbarn. Till skillnad från alla andra människor monstret möter är bebisen inte rädd för honom. Monstret förundras över denna öppenhet: ”Denna lilla varelse hade levt så kort tid att den inte haft tid att ta till sig fördomar och därför inte kunde förskräckas av min fulhet.” Jag har börjat beundra bebisar. Eino Saari, som skrev om lyssnandets konst sammanfattar: ”Uppmärksamhet är den sällsyntaste och renaste formen av generositet.”

Spädbarnn som förundras över verkligheten kan betraktas som lärare i generositet och närvaro. Själv strävar jag efter utrymme för tanke, både som konstnär och som person. Jag hoppas att föreställningen också ska inspirera oss vuxna att förvånas över världen igen, lite mer fritt och öppet.

Sandrina:
Inom litteraturen för de allra minsta barnen behandlas skräck och stora filosofiska teman, till exempel i Ulf Starks Allt det här. Enligt Stark är läsning en process där verket aldrig helt kan dechiffreras. Det finns något oförklarligt dolt inuti verket som bara kommer till liv i läsarens sinne. Vuxna och barn lever i väldigt olika sorters universum, och jag återkommer ständigt till Starks idé om att det är barnets naturliga sinnestillstånd att inte förstå. Föreställningen bör respektera det tillståndet. Jag vill skapa ett laboratorium där den unga publikens upplevelse inte alltid är helt förutsägbar, istället bör föreställningen bjuda in dem att känna, uppleva och vara medskapare i händelserna på scenen – på barnets egna villkor.

Marja:
Stark får mig att undra om det till och med kan vara farligt att kräva att barn alltid måste förstå vad de läser eller ser! Eller borde vi lägga in en varning i föreställningen med texten ”blodet som används i föreställningen är egentligen en tjock röd tråd”? I romanen funderar monstret över kunskap: ”Hur märklig är inte kunskapens natur! När den väl har fått fäste i sinnet klamrar den sig fast likt en igel vid en sten.” Allt eftersom monstrets kunskap ackumuleras upplever han sorg eftersom utrymmet i hans sinne börjar ta slut.

Sandrina:
Det är viktigt att föreställningen lämnar utrymme för förundran och den sorts upplevelser som inte kan beskrivas med ord. Frankenstein by baby föds i rörelsen mellan skapare och upplevare. Under hela arbetsprocessen har vi därför testat våra idéer tillsammans med flera barngrupper. På så vis har ljud, rörelse, iscensättning och manus gradvis tagit form. Att arbeta med detta överraskande “lapptäcke” har varit kul. Precis som Frankenstein satte ihop sitt monstret genom att sy ihop lösa kroppsdelar, så är även denna föreställning sammansydd av många olika fragment: föreställningens musik med ett avlägset romantiskt pianospel, den köttiga och samtidigt gulliga scenografin, skådespelarens mjuka men klara närvaro, en berömd sci-fi-roman och historien om dess författare som förlorade fyra av sina fem barn, samt våra egna fantasier om ett nyfött barns okända upplevelser...

Marja:
Det är min förhoppning att tvetydigheten, skådespelarens närvaro och utstrålning samt orden laddade med associationer gör den här föreställningen intressant.

Sandrina:
Genom hela romanen söker monstret kontakt med andra varelser. Högkvalitativ konst för barn skapas i gemensamma upplevelser där barn och vuxna kan mötas. Personligen uppskattar jag barnteater som inte bara är pastellfärgad med den enda funktionen att underhålla eller undervisa barnen, utan som också erbjuder barnen nya sätt att se saker. Det kan samtidigt vara intressant och humoristisk även för vuxna. Jag hoppas att Frankenstein by baby är just ett sådant laboratorium med en kombination av både förundran och glädje.

Lähteitä ja lisätietoa:
Mary Shelley: Frankenstein (suom. Paavo Lehtonen), Otava 2024
Suzanne Burdon: Mary Shelley and motherhood. Blogipostaus.
https://www.suzanneburdon.com/blog/2017/5/13/mary-shelley-and-motherhood
Maria Laakso & Johanna Rojola: Frankenstein. Uusi Prometheus. Teoksessa Maria Laakso
& Johanna Rojola: Taltuta klassikko goes länsimainen kirjallisuus, Tammi 2021
Katri Saarikivi: Haluatko lapsen oppimiskyvyn? Kolumni. https://yle.fi/a/74-20157614
Eino Saari: Kuuntelemisen taito. Into Kustannus 2024.
Ulf Stark: Man måste tänka på allt. Lilla Piratförlaget 2024.
Ulf Stark: Kaikki tämä. Schildts & Söderströms 2012.