Framför datorn. Jag klapprar snabbt med tangenterna, vill bli klar. Mina korsade ben trängs under bordet och kläms en aning mellan stolen och bordskanten. Minns min dansarkompis som sade att det inte är bra för ryggen att sitta med benen i kors. Jag placerar båda fotsulorna på marken. Rätar upp ryggen, andas ut och sänker axlarna. Tittar på skärmen. Klockan är 14. Jag måste hinna träna idag, det var för många dagar sedan. Jag stänger datorn och förbereder mig på att börja dansa.
Det är en grå vårdag i Åbo, jag står mitt på golvet i ettan med kombinerat kök och vardagsrum och försöker dansa. Men tanken skrämmer mig, det tomma rummet verkar äta upp all lust till rörelse. Får mig att känna mig stel i hela sinnet. Jag känner mig som en av köksstolarna. Benen stela och orörliga, ryggen lika rigid, jag tänker mig att om jag böjer på mig kanske jag går av. Men jag har bestämt mig för att försöka så jag nickar med hakan och låter ryggraden förlängas nedåt tills händerna nuddar golvet. Känner allt sträckas ut på ett behagligt vis. Uppvärmningen kräver vissa moment, jag måste gå igenom dom en efter en innan jag är redo att dansa friare. Jag blir medveten om tystnaden. Tidig eftermiddag. Bara kylskåpssurret hörs. Men sen hör jag en bil som kör in på parkeringen nedanför balkongen. Ett minne från barndomen, den första bilen jag minns – en mossgrön Passat med brun-orangea säten. Sen kommer jag på att jag håller på att värma upp. Jag sänker ned höften tills jag sitter ihopkurad som en liten boll, försöker fördela vikten jämt över fotsulan. Det skulle vara trevligt med musik kommer jag på. Jag reser mig upp och öppnar datorn. Ett mail poppar upp men jag gör en ansträngning för att ignorera det. Sätter på Lou Reed. Går tillbaka till mitten av rummet. Sätter mig i min hukande position igen och fortsätter uppvärmningen.
Nu känner jag hur energin börjar byggas upp. Lusten och njutningen av att röra på sig finns plötsligt i mig, men i samma stund inser jag att jag glömt göra mina styrkeövningar för magen. Jag avbryter mig själv mitt i rörelsen och lägger mig med ryggen mot golvet stäcker upp benen i luften. Gör 10 upprepningar. Mitt i rörelsen får jag syn på min strumpa, den har ett stort hål. Vid lilltån. Det där hålet har irriterat mig allt för länge. Tar av mig strumpan och går för att slänga den. Men golvet är kallt. Jag behöver strumpor på mig. Dansvänliga och bekväma strumpor. Jag ser en av mina vita favoritstrumpor i högen med ovikt tvätt som ligger och väntar sedan gårdagens tvättstugetid. Dom strumporna blir bra. Men den andra strump-kompisen är svår att hitta. Jag får gräva ett bra tag, och tillslut när jag skakar på ett påslakan trillar den ut från ena hörnet, ihoprullad och lite fuktig. Jag hänger den på elementet, viker ihop påslakanet och tar ett par andra sockor istället. Jag tittar igen på tvätthögen och tänker att det vore lika bra om dessa saker viks nu med detsamma. Jag har energi nu så jag fortsätter att vika tvätten tills det är klart. Jag blir nöjd med jobbet och känner att nu när jag ändå är i gång kan jag lika gärna ta disken också. Jag ställer mig för att diska, Lou Reed sjunger i bakgrunden -‘Oh such a perfect day’ jag sjunger med och gungar i takt till musiken. Doften av diskmedel och hett vatten stiger upp mot ansiktet medans middagstallrikens yta blir jämngul och blänkande igen.
Min träning reducerades till städning, den dagen och många andra dagar stannade dansen liksom halvvägs. Tanken gör lite ont för det var ju inte den sortens dansträning jag hade hoppats på. Jag saknade ju uppenbarligen självdisciplin och just självdisciplin har alltid varit en så självklar del i yrkesvalet att bli dansare. Ett mantra som en av mina jazzlärare till exempel upprepade varje morgon i sträng ton var “ni måste alltid jobba på era svagheter”. För yrkesrollen som dansare innebär höga krav på excellens, om du inte är bäst får du inte det eftertraktade dansar-jobbet. Och den som inte jobbar hårt blir helt enkelt aldrig tillräckligt bra.
Men någonstans under månaderna i och runt omkring dendär Åbo-ettan så blev det inte längre lika tydligt för mig vilken sorts excellens inom dansen som det var värt att jobba för. Discplin och dans verkar inte längre hänga så tätt ihop. För visst är det så att något i den där gamla hårda arbetsmoralen dödar något annat. Dansen, som i de rörelser jag som barn inte kunde sluta göra, som bara bubblade fram och gjorde att jag glömde tid och rum var av ofta ett annat slag än det jag strävat efter under mitt yrkesliv de senaste åren.
Vilka rörelser behöver vi bli uppmärksammade på? Vilka rörelser förtjänar att dansas? Kroppens rörelsemöjligheter är oändliga. Livet är fullt av rörelser hela vår vakna tid, och när vi sover så slår ett hjärta, dansar celler, rusar elektriska impulser, knådar muskler våra tarmar. Det finns rörelser som åstadkommer texter, rörelser som mättar magar, rörelser som skadar och rörelser som förenar. Att dans kan skapas av vilka rörelser som helst är ingen ny tanke inom danskonsten. Den postmoderna dansen har sedan början av 1900-talet etablerat dansen som en konstform där kroppens alla rörelsemöjligheter får synliggöras, med pionjärer som bland andra Mary Wigman, Martha Graham, Merce Cunningham och Steve Paxton. Men genom historien finns ändå en ständigt närvarande förväntan på excellens i utförandet av dansen. Precis som hos cirkusartister och idrottsatleter ska dansaren röra sig så skickligt som möjligt. Detta är det ständigt rådande idealet, och är det då egentligen något fel med det? Jag själv älskar ju att se duktiga dansare på scen. Men ändå måste jag fråga mig själv: är den perfekta rörelsen precis allt som danskonsten har att erbjuda?
Inom musiken har frågan om vad som gör ljud till musik undersökts av bland andra kompositören John Cage. Vid en konsert i New York 1952, framfördes för första gången hans stycke ‘4.33″. Platsen var Maverick Consert Hall, en enkel laduliknande träbyggnad med fin akustik belägen i en skog utanför Woodstock. Ungefär såhär ska verket ha sett ut: Pianisten David Tudor bugar sig och slår sig ned vid flygeln. Han rätar på sig, sträcker ut händerna framför sig och stänger locket för pianotangenterna. Han sitter tyst. Väntar han på något eller lyssnar han efter något? Publiken sitter ännu förväntansfulla i tystnaden. Efter någon minut öppnar han locket igen men han sitter likväl lika stilla, tyst och inväntandes som tidigare. Efter ytterligare någon minut stänger han locket igen och ställer sig upp och bugar. Stycket är därmed över utan att Tudor har rört vid en enda pianotangent. Många kommer senare att hänvisa till stycket som “Cages tysta stycke”, men enligt Cage har tystnad inte med saken att göra. För i konsertlokalen är det aldrig helt tyst och under de 4 minuter och 33 sekunder som verket pågår hörs de ljud som omger besökarna där och då. Kanske hördes kvittret från några fåglar, kanske ekade det från locket på flygeln som öppnades och stängdes, kanske någon skruvade på sig i en knarrig stol. Just de ljuden som uppstår i tystnaden menade Cage var musik. För ‘4,33″ är ett musikstycke där ingen musik spelas men som istället snuddar vid musikens mest grundläggande förutsättningar, nämligen akten att lyssna.
I mitt försök till dans i vardagsrummet finns också, liksom i ‘4.33″ ett lyssnande till rummet, kroppen och de ljud och tankar som dyker upp där och då. Man skulle också kunna kalla det för en sorts närvaro. För om vi ändå kallar det dans, det som jag gjorde där i Åbo-ettan, var det kanske av en mer ursprunglig sort än vad vi vanligtvis kallar dans. Den dansen där och då hade ingenting med disciplin att göra utan av en följsamhet för de impulser som föddes i och runt mig i varje ögonblick. En närvaro som blev till i den stunden jag gick ifrån datorn och öppnade mig mentalt för rummet och nuet. Det var en sorts dansträning just för att jag accepterade och lyssnade till mina impulser här och nu. Det var kanske inte en dans värd att titta på, den skulle nog inte anses vacker eller intressant för en utomstående. Den skulle knappast göra sig bra på scen. Men det jag praktiserade den eftermiddagen var just det som dansen är så bra på att utforska och som Cage på sätt och vis fångar med sitt musikstycke ‘4.33″ – en kroppslig (i Cages mening lyssnande) närvaro i tid och rum.
Och därmed vågar jag påstå att bara viljan att dansa den dagen öppnade ett fönster som annars skulle förblivit stängt för mig. Utan viljan att dansa och det mentala skiftet till här och nu som det innebar skulle kroppsliga förnimmelser såsom minnet av den gröna Passaten ha blivit lite mer bortglömda, jag skulle kanske inte blivit medveten om hur stel jag kände mig. Jag skulle inte ha märkt av tystnaden i lägenheten. Jag skulle suttit med korsade ben framför datorn med en trasig strumpa som skär in i lilltån och accepterat det som en helt nödvändig del av min kroppsliga existens. Och visst kan man fråga sig vad som skulle vara dåligt med det? En tanke som förblir otänkt eller ett hål på strumpan är väl inget förutom en samling triviala upplevelser. Inte har dom någon större vikt varken för mig eller dansvärlden eller världen i stort överhuvudtaget. Men jag tror att det är fel slutsats. För är det inte just i mötet med denna sorts enkla fysiska-psykiska förnimmelser, inre och yttre impulser, tankar och associationer som jag formas till den jag är och till den kropp jag bär. Och är det inte just där som grunden till mitt kroppsliga jag föds, och den person som jag är formas. Oavsett om man kallar sig dansare eller ej så bär vi, var och en, på den kropp som utgör vår mötespunkt med omvärlden. Genom denna kropp väljer vi våra rörelser och därigenom formas våra liv. Och kanske kan därför excellens inom dansen också handla om konsten av kroppslig närvaro och förmågan att hitta någonting njutbart och lustfyllt i de mest oansenliga ögonblicken i vardagen.
En betydande del av denna bloggtext tillkom som en del i en skrivarkurs vid Centret för Praktisk kunskap vid Södertörns Högskola under hösten 2021 och våren 2022. Därigenom vill jag också rikta ett tack till filosofen Stina Bäcktröm och mina kurskollegor för värdefulla samtal och feedback. Deltagandet i kursen och slutförandet av texten har möjliggjorts med delar av personliga stipendium från Svenska Kulturfonden och Centret för Konstfrämjande.
På vilket sätt påverkas vi av våra dagliga rörelser? Detta är en fråga som projektet Hushållets Dansprotokoll söker svar på. Hushållets Dansprotokoll tar sig många olika former och skepnader och för tillfället går det att bekanta sig mer med projektet genom de poddar som publicerats online. Det går även att boka en av våra workshops eller en muntlig presentation av projektet.
Mer info finns på hemsidan och på Hushallets Dansprotokoll.